Knickerbocker

Jag öppnade ett nytt inlägg och bara väntade på att fingrarna skulle börja skriva. Det gick ett tag och fingrarna verkade ha somnat ifrån sin uppgift medan ögonen fladdrade runt för att försöka hitta något i luften som åtminstonde kunde ge en hint av vad inlägget skulle handla om. Nä. Nepp. Närå. Nej. Nopp. Nada.
Det hände med andra ord inget mer än att ögonen och fingrarna så smått började att hata varandra, eftersom det tydligen inte fanns något att skriva om enligt ögonen och fingrarna inte ville skriva utan att ha något vettigt att säga. Hjärnan försökte kommunicera idéer om vad inlägget kunde handla om men ögonen ratade dessa instinktivt, med följd att fingrarna började banka på närmaste yta i frustration. Det verkade som att alla, utan egentligen veta om det, hade tankarna riktade mot en specifik punkt i kroppen. En punkt som med visslande anonymitet hade fallit mellan stolarna.

Magen.

Alla visste egentligen om det utan att yppa det för sina kollegor, men sist av alla fattade hjärnan det. Magen var ledsen, magen var ensam, magen var tom. Magen behövde en tillfällig kompis som exempelvis en bratwurst, en mozzarellaklump eller en skål ungersk Gulaschsoppa. Magen var egentligen inte med i projektet alls men var spelaren på bänken som förstörde spelet. Det går helt enkelt inte att skriva ett blogginlägg utan att magen får sig lite mat innan, det finns liksom ingen energi för magen att skicka upp till hjärnan som hjälper ögonen att förstå vad de ser och det finns liksom ingen energi för fingrarna att skriva om inte ögonen skickar uppgifter om hur de ska röra sig för att forma de där orden och meningarna som till slut bildar en berättelse. Allt som behövs för att ett blogginlägg ska födas är en liten stekt bratwurst. Just därför ska jag nu gå och använda mina sista energidroppar efter en dag på jobbet för att skrapa ihop några trötta korvbitar som förhoppningsvis kan hjälpa mig att fortsätta upprätthålla denna blogg och dess berättelse. En berättelse i digital form skickad från det kommersiellt feta landet i väst till det fräscha, jämställda landet lagom i norr. Om inte detta genomförs kan det gå som det gick idag, det bildas ett blogginlägg om hur man inte skriver ett blogginlägg. Bakofram liksom. Knäppt. Allt blir fel när jag är hungrig. Se, till och med titeln blev fel, det skulle stått Snickers då jag såg en reklamfilm för inte så länge sedan där de menade att Snickers mättade hunger. Men icke.

Stay mätta mina damer och herrar. Annars händer nada.

Tjockismango

Här har ni några frågor som jag vill att ni reflekterar över, analyserar och bara allmänt försöker vrida och vända på:

1. Varför luktar det likadant i alla kiosker? Vart kommer kiosklukten ifrån?
2. Hur kommer det sig att man kan höra tunnelbanetågen när man sitter på toa, 18 våningar upp i en byggnad?
3. Hur kommer det sig att någon valde att torka en kaffeböna, rosta den, mala den och blanda den med hett vatten?
4. Vilket var egentligen världens första lim?
5. Hur kom man på idén att börja gräva efter olja?
6. Varför har kärlek så många namn, medans ordet "latte" är globalt?

Världen är kaotisk.

PS. Ibland är det första man kommer att tänka på det bästa namnet för en bloggtitel. Eller sämsta. Men vem lägger tid på att analysera det?

Heppåer

Evil vs. Good

Dimma. Tjock som bröd, flytande som damm, möglig i smaken, doft av andnöd. Dock klar, otäckande, icke suddig förutom på avstånd, längs med synens linje. Värme, varm som rök från en brasa men utan sting och hugg likt solens strålar, penetrerande genom skinn och textil. Ett täcke av odallrande gelé, krypandes med sluga ögon och utan barmhärtighet. Det enda som dödar detta äckliga kräldjur, obrydd av skrik, suckar och fladdrande magasin är det spikiga, kalla spjutet skjutet ur stjärnbanerets linjer, som med slumpvis precision molekylernas snurrande och skapar lugn. Lugn och harmonisk dödar den med samma precision som för de sluga ögonen även stressen i dess bakvatten.

Sommaren har kommit till New York och med den även värmen. Värmen som höjer försäljningssiffrorna för tidningar bara för att de fungerar som svalkningsmetod. Värmen som kryper upp längs svanken och drar, lurar och lockar ut svettpärlorna ur huden och smetar med ett flin ut dem på skjortor och t-shirts. Varmt, New York är varmt. Tunnelbanestationerna är varmare. Varmare är varma. Ingen pratar. Alla har fullt upp med att svettas. Ingen ler. Då svettdropparna faller till marken tar de mungiporna med sig. Ett bultande, sviktande New York med andnöd. Endast med A/C:n som vapen tvingas det varma monstret bort från lägenheter och kontor. I tunnelbanestationerna kan monstret leka fritt då vapen ej finns att gripa i denna miljö. New York-borna attackerar tunnelbanevagnarna, innehållande svalkande vapen, som utsvultna grisar attackerar dagens matranson. Grisar som har ögonen riktade framåt och inte har sinne nog att tänka på vad de lämnar efter sig. En väg, ett mål. Att undkomma monstret i deras hälar och likt en rewind-funktion spola tillbaka svettdropparnas fall, in i huden igen. Från stress till harmoni. Från värme till svalka. En Japan-fläkts-försäljare hade sålt som smör i solsken just nu.

Välkommen sommaren, och värmen med den. Välkommen. Let's ta tuben.