Knickerbocker

Jag öppnade ett nytt inlägg och bara väntade på att fingrarna skulle börja skriva. Det gick ett tag och fingrarna verkade ha somnat ifrån sin uppgift medan ögonen fladdrade runt för att försöka hitta något i luften som åtminstonde kunde ge en hint av vad inlägget skulle handla om. Nä. Nepp. Närå. Nej. Nopp. Nada.
Det hände med andra ord inget mer än att ögonen och fingrarna så smått började att hata varandra, eftersom det tydligen inte fanns något att skriva om enligt ögonen och fingrarna inte ville skriva utan att ha något vettigt att säga. Hjärnan försökte kommunicera idéer om vad inlägget kunde handla om men ögonen ratade dessa instinktivt, med följd att fingrarna började banka på närmaste yta i frustration. Det verkade som att alla, utan egentligen veta om det, hade tankarna riktade mot en specifik punkt i kroppen. En punkt som med visslande anonymitet hade fallit mellan stolarna.

Magen.

Alla visste egentligen om det utan att yppa det för sina kollegor, men sist av alla fattade hjärnan det. Magen var ledsen, magen var ensam, magen var tom. Magen behövde en tillfällig kompis som exempelvis en bratwurst, en mozzarellaklump eller en skål ungersk Gulaschsoppa. Magen var egentligen inte med i projektet alls men var spelaren på bänken som förstörde spelet. Det går helt enkelt inte att skriva ett blogginlägg utan att magen får sig lite mat innan, det finns liksom ingen energi för magen att skicka upp till hjärnan som hjälper ögonen att förstå vad de ser och det finns liksom ingen energi för fingrarna att skriva om inte ögonen skickar uppgifter om hur de ska röra sig för att forma de där orden och meningarna som till slut bildar en berättelse. Allt som behövs för att ett blogginlägg ska födas är en liten stekt bratwurst. Just därför ska jag nu gå och använda mina sista energidroppar efter en dag på jobbet för att skrapa ihop några trötta korvbitar som förhoppningsvis kan hjälpa mig att fortsätta upprätthålla denna blogg och dess berättelse. En berättelse i digital form skickad från det kommersiellt feta landet i väst till det fräscha, jämställda landet lagom i norr. Om inte detta genomförs kan det gå som det gick idag, det bildas ett blogginlägg om hur man inte skriver ett blogginlägg. Bakofram liksom. Knäppt. Allt blir fel när jag är hungrig. Se, till och med titeln blev fel, det skulle stått Snickers då jag såg en reklamfilm för inte så länge sedan där de menade att Snickers mättade hunger. Men icke.

Stay mätta mina damer och herrar. Annars händer nada.

Tjockismango

Här har ni några frågor som jag vill att ni reflekterar över, analyserar och bara allmänt försöker vrida och vända på:

1. Varför luktar det likadant i alla kiosker? Vart kommer kiosklukten ifrån?
2. Hur kommer det sig att man kan höra tunnelbanetågen när man sitter på toa, 18 våningar upp i en byggnad?
3. Hur kommer det sig att någon valde att torka en kaffeböna, rosta den, mala den och blanda den med hett vatten?
4. Vilket var egentligen världens första lim?
5. Hur kom man på idén att börja gräva efter olja?
6. Varför har kärlek så många namn, medans ordet "latte" är globalt?

Världen är kaotisk.

PS. Ibland är det första man kommer att tänka på det bästa namnet för en bloggtitel. Eller sämsta. Men vem lägger tid på att analysera det?

Heppåer

Evil vs. Good

Dimma. Tjock som bröd, flytande som damm, möglig i smaken, doft av andnöd. Dock klar, otäckande, icke suddig förutom på avstånd, längs med synens linje. Värme, varm som rök från en brasa men utan sting och hugg likt solens strålar, penetrerande genom skinn och textil. Ett täcke av odallrande gelé, krypandes med sluga ögon och utan barmhärtighet. Det enda som dödar detta äckliga kräldjur, obrydd av skrik, suckar och fladdrande magasin är det spikiga, kalla spjutet skjutet ur stjärnbanerets linjer, som med slumpvis precision molekylernas snurrande och skapar lugn. Lugn och harmonisk dödar den med samma precision som för de sluga ögonen även stressen i dess bakvatten.

Sommaren har kommit till New York och med den även värmen. Värmen som höjer försäljningssiffrorna för tidningar bara för att de fungerar som svalkningsmetod. Värmen som kryper upp längs svanken och drar, lurar och lockar ut svettpärlorna ur huden och smetar med ett flin ut dem på skjortor och t-shirts. Varmt, New York är varmt. Tunnelbanestationerna är varmare. Varmare är varma. Ingen pratar. Alla har fullt upp med att svettas. Ingen ler. Då svettdropparna faller till marken tar de mungiporna med sig. Ett bultande, sviktande New York med andnöd. Endast med A/C:n som vapen tvingas det varma monstret bort från lägenheter och kontor. I tunnelbanestationerna kan monstret leka fritt då vapen ej finns att gripa i denna miljö. New York-borna attackerar tunnelbanevagnarna, innehållande svalkande vapen, som utsvultna grisar attackerar dagens matranson. Grisar som har ögonen riktade framåt och inte har sinne nog att tänka på vad de lämnar efter sig. En väg, ett mål. Att undkomma monstret i deras hälar och likt en rewind-funktion spola tillbaka svettdropparnas fall, in i huden igen. Från stress till harmoni. Från värme till svalka. En Japan-fläkts-försäljare hade sålt som smör i solsken just nu.

Välkommen sommaren, och värmen med den. Välkommen. Let's ta tuben.

Las Palmas

Igår, likaså förra fredagen samt vid andra tilfällen har jag varit på det unika och kalasiga Rooftop Films, där independentfilmer från olika delar av världen visas i kortformat på rooftops runt om i Manhattan och Brooklyn. Igår råkade det var så att flera Svenska kortfilmer stod på schemat tillsammans med filmer från New York. Totalt 4 filmer av 7 på programmet var Svenska och självklart satt jag och myste på en pinnstol i mörket och smålog åt att lyssna på Svenska röster i en amerikansk stad. Med kortfilmer menas i detta fall filmer på mellan 5-25 minuter och hela Svensk-kalaset avslutades med hela versionen av Las Palmas, som har marknadsförts i kortversion på dryga 1 minut via YouTube och jag tillsammans med många andra har klöst våra ögon över att inte hela versionen finns att tillgå.

Sagt och klöst, ÄNTLIGEN har jag fått se den "fulla" (hoho) versionen av Las Palmas och då Rooftop Films alltid har en Q&A efter filmvisningen passade jag på att skaka tass stänka några frågor på producenten Johannes Nyholm efter visningen. För er som inte visste det så är det Nyholm's dotter som porträtteras i filmen Las Palmas och det gör ju filmen extremt mycket intressantare, enligt moi. Då frågan "what is the thought behind the movie?" (typ) ställdes av Rooftop Films grundare svarade Nyholm: "It is more or less a documentary about my daughter, a typical day in her life does not differ very much from the movie itself" (ungefär). Jag hintade en gnutta ironi i svaret och mös ännnu mer tillsammans med ett garv på min pinnstol på det nu lite mer upplysta taket på södra Manhattan. Awesome. Avslutande ord: TACK Johannes Nyholm för att mitt sinne är tillfredsställt av att äntligen få se hela Las Palmas.

Americeum of Naturistory

Det blir ju så nedrans långt att skriva ut alla saker jämt och jämt och jämt, så ibland kan man vara lite miljövänlig och hitta på nya ord, som titeln på detta inlägg. Det är en ny version av American Museum of Natural History, som ni nog förstod redan, där jag faktiskt hade möjligheten att tillbringa 1 h och 30 intensiva minuter med familjen Persson under deras New York-besök för några veckor sedan. Perssonarna kommenterade glatt allting från roliga smådjur med stora ögon, till livsfarliga och bitglada (en gång i tiden) ormar, till saker som brist på de största dinosaurierna världen skådat, då en tilläggsbiljett var nödvändig för att äntra exhibitionen (biljetter som även till råga på allt var slutsålda, ett faktum som fick en av familjen Perssons medlemmars vänlighet och entusiasm att ta slut och istället ersättas med svärord). Är man i New York vill man ju se jättestora dinosaurier, punkt slut. Helst gratis jättestora dinosaurier också för den delen, punkt slut. Punkt slut för jättestora, gratis dinosaurier bara.

Skvirrel

En vanlig fredag.
Trodde jag. Avslutar jobbet med att stänga av datorn och glömma bort allt jag gjort under hela veckan. På med kavajen och ta den ultrasnabba (skämtar INTE, den är snuskigt snabb) hissen 18 våningar ner. Går lite för nära efter en Japan (för det jobbar jättemånga Japaner i vår byggnad, tillsammans med 4 Nordiska turistråd där VisitSweden klämmer sig in med sina vikinghjälmar, dalahästar och träskor) i utgångsspärrarna och avlöser det där roliga larmet som låter som om man har svarat fel på en 10,000-kronorsfråga. Gör segertecknet och puttar lite extra hårt i snurrdörren så att Japanen snubblar lite på sina egna hälar. Execute me.
Tar S-tåget från Grand Central Station några hundra meter till Times Square 42nd street (det duggregnar ju) och därifrån 3-tåget express norrut till ändstoppet 148:e gatan i Harlem. Stiger ur tåget och knatar mot min lägenhet som endast tar 1 minut att gå till från stationen, inräknat 30 sekunders väntetid vid övergångsstället där glassbilen alltid står och spelar sin trudelutt. Svingar fram nycklarna, låser elegant upp entredörren med en hand och småhastar upp till 4:e våningen på isglass-stela träningsvärkande ben, då jag körde hockeytidens gamla träningsknep Kråkhoppet dagen före. Öppnar dörren till lägenheten och förväntar mig lugn och ro och ett välfyllt kylskåp. Vad hittar jag?
JORD över hela halva golvet och plantan som min flatmate Charles kallar Caitlin ligger MEDVETSLÖS utsträckt på vardagsrumsgolvet med brutna kvistar och glömda löv. Vad i hela HELSINKI?!
Står och stirrar på eländet i 2,5 minuter utan att komma ihåg om jag brottades med Caitlin innan jag gick till jobbet eller inte? Är jag kanske schizofren? Lever jag två liv? Är fönstret öppet?
Ja fönstret är ju öppet kommer jag blixtnedslagshastigt på och harvar för mig själv ur viskningen: Jaha, den har ju blåst ner fattar jag väl..
Men nej, det har inte blåst idag och fläkten som vi har i fönstret står ju kvar. Hm. Fågel? Mus? Katt? Nej, en EKORRE måste det ju vara! Så enligt mina vilda gissningar och modiga beräkningar så har en av de små ekorr-rackarna på något sätt spindelmannat sig in genom öppningen i fönstret, full som ett ägg misstagit Caitlin för sin boningsplats, vält hela eländet och i panik korrat iväg ut genom förstret igen med en bunt kvistar under armen. Bara att städa och plåstra om Caitlin. Jag belönade mig själv sedan genom att äntligen köpa tops på affären. Inget går upp mot fria hörselgångar! 300 frihetskämpar för $2,29. Tack PathMark!

400g Bärsärkargång

Dagens djur: Harlems alldeles egna lägenhetsmarodör.
Dagens tunnelbanetåg: Tydligen 7-tåget då det enligt amNewYork ska vara minst smutsigast.
Dagens citat: "I could never survive without bicycles and eggs"
Dagens frukt: Honey Tangerine
Dagens "Anna": "Det står på Echinaforceflaskan att man ska ta 40 vanliga droppar, men jag brukar ta sex snabba"

Touching First Bronx

TSUNAMI

Marken skakar, blicken blir suddig, outhärlig smärta i öronen.
Någonting har gått fel, någonting rör på sig. Det är oklart vilket håll det kommer ifrån men det går instinktivt att registrera att någonting har gått extremt fel. Jag vrider huvudet i panik, fram och tillbaka, för att få en uppfattning om vad som egentligen händer och hur jag bäst kan rädda mig själv, och kanske även andra. Finns det något skyddsrum? Finns första hjälpen-kuddar? Finns det någon genväg till ett nödnummer genom att bara trycka på en knapp? Hur kommer de framtida 7 sekunderna att se ut? Jag reser mig upp, en svettpärla har redan börjat forma sig vid ena tinningen och jag känner när den lämnar min hud och med en mikroskopisk smäll träffar tangentbordet till datorn. Jag hör ljudet av en våg, nej en fors, nej en flod, nej en bassäng eller nåt?!?!
Jag får syn på.....

...min kollega Anna som just spillt ut ett halvfullt glas vatten på skrivbordet. Det rinner ner lite på golvet. Oj.
Jaha, ja men det gäller att vara på sin vakt, ändå. Faktiskt. Nu hämtar ju Anna papper så det ordnar sig nog.

Dagens ros: Anna Karlsson, tack för att du ofrivilligt städar skrivbordet ibland.
Dagens ris: Basmati
Dagens arbetsuppgift: Hyra ett piano till en operasångare (eller till ackompanjatören egentligen)
Dagens byggnad: Dunbar Apartments, Harlem

Boeing

Idag placerades en milstolpe. Idag gick tittarsiffran över Boeingsiffran, eller namnet på en av Kent's låtar om man nu vill så. Sidvisningar är kul men det är kommentarerna som räknas! Just nu ligger siffran på blyga 12 skott. Kommentarerna har inte ens hoppat in i tonåren än. Frågan är just hur vad som skall göras åt kommentarsträsket? Ta bort kommentarmöjligheten och skriva extrem osanning om alla som läser bloggen? När jag pratat med mig själv om det tyckte jag att det verkade som en spännande approach. Provocerande men spännande.

Boeing's värsting.

Jag var på PathMark och handlade diverse bäbismorötter och mjölkdunkar idag, tillsammans med mina USA-shorts och min Detroit Tigers-hoodie. En maskerad svensk som lufsar runt i kakkorridorerna och juicekylarna, helt enkelt. Väl framme vid löpbandet (för maten) så säger en rastatant (tant med långa, långa rastaflätor) att mina bäbismorötter går ut idag! Går UT idag? svarade jag med en fråga och flackade med blicken mot tuggummihyllan. Javisst, sa rastatanten, går ut. Jag tittade på bäbismorötternas utgångsdatum och visst fabian gick de ut idag. Äh, då får jag äta alla till middag svarade jag självsäkert och rastatanten flabbar mig rakt i ansiktet. Tack ska du ha, sa jag till rastatanten och köpte mina bäbismorötter ändå. Ett kort utklipp ur ännu en äventyrlig runda på PathMark i Harlem. Yo!

US

A hint in the air. A piece forming. A grain of sand in the emptiness.

Flourishing, moving, taking and giving. Growing, swelling, creating awareness.

It is what everything is about, it is everything and yet nothing.

Swept away like a thought, brought up over time.

Without large eyes it is not seen, although existing. Influencing everything and yet nothing.

Perception gives it sense, fame, matter, meaning. Everything but still nothing.

Whatever matters for the interpreter up close, means nothing from far.

Although nothing it is what it is and for us, it is the world. It is us. We are it. WE are IT.

L I F E

Central Night Park

Utlägg om underlägg

Jag har funderat på en sak.
När jag ser mig omkring på tunnelbanan eller allmänt i lämmeltåget som sakta flyter mot third avenue på morgonarna, har jag märkt en sak. Amerikaner som jobbar med vad-det-än-kan-vara-jobb som fordrar användandet av kostym eller åtminstone fina byxor och en tillhörande skjorta, använder även en vit t-shirt UNDER skjortan. Skjortan är alltså knäppt, t-shirten är vit, rundhalsad och många har även kavajen ovanpå. Ett mysterium för mig. Vad har denna t-shirt för roll i samhällets skjort-nisse-klubbar? Är de bara allmänt kalla om kaggen? Vill de kunna vada in till squashträningen, bara knäppa upp skjortan och köra igång? Är de rädda för svettlökar allt eftersom dagen fortskrider? Tar de av sig t-shirten under dagen eller kanske rentav skjortan? Vill de snabbt kunna svida om inför casual friday, även fast det är onsdag? Tycker de att det är snyggare med en t-shirt under? Har de t-shirten under bara för att det skulle se dumt ut om de hade den över skjortan? Om de skulle spilla något på skjortan, fungerar t-shirten då som ett räddningsplagg? Glömde större delen av samhället att ta av sig morgon-t-shirten, när de tog på sig skjortan och gick till jobbet? Kan de inte släppa det faktum att Stålmannen bara är på låtsas? Finns det en speciell klubb för de som har t-shirt under? Finns det någon hemlighet med att bära vit t-shirt under skjortan? STÅR det något hemligt på de där t-shirtarna????

Ni kan kanske förstå att jag får många blickar under vissa morgonstunder på väg till jobbet, när jag kisande räknar de vita t-shirtarna och förföljer dem så långt jag bara kan utan att hamna fel på väg till mitt eget jobb, där man är naken under skjortan. För att jag inte behöver en t-shirt under skjortan (av många anledningar). Eller är det bara jag i hela New York som INTE fattat varför man bör bära en vit t-shirt under sin skjorta?

Min fråga kvarstår och jag fortsätter vara vardagsförbryllad...

Dagens låt: Robyn - Hang with me
Dagens ord: Förbryllad
Dagens hemsida: rasmuskeger.wordpress.com
Dagens citat: "Det är inte kläderna som gör mannen, men det är Kina som gör kläderna"

Butt, what about the butt

Dumheter

7 tecken på att man skulle kunna räknas som mindre intelligent:

1. Man tackar kaffebryggaren tacksamt, varje gång den producerar en kopp kaffe
2. Inspirerad av att kunna göra en knop av en körsbärskvist med hjälp av tungan, dock i brist på körsbärskvistar, försöka göra samma sak med skosnören istället
3. Förvänta sig att tuggummit Extra verkligen innehåller något extra och därför bli besviken när man upptäcker att påsen bara innehåller tuggummi
4. Försöka sända sms med miniräknaren
5. Vid slut på post-it-lappar, slicka fliken på ett vanligt kuvert och sätta upp på väggen som substitut
6. Kunna bli så pass distraherad att efter en liten vardagsreparation i lägenheten lägga skruvmejseln i kylskåpet och vid middagen öppna kylskåpet och förvåna sig själv
7. Efter en tur i en splitterny hiss, där man inte känner den vertikala förflyttningen, på riktigt funderar om man färdats i tiden eller inte

Det kan tilläggas att författaren personligen kan tillräknas åtminstonde en av punkterna

Dagens bok: Tårtgeneralen (Filip Hammar & Fredrik Wikingsson)

Wall Street

When in Rome brukar det ju låta. Visst, men då kontrar jag med: När man bor i New York...

...så MÅSTE man ju självklart se filmklassikern Wall Street från 1987, med bland annat Michael Douglas och Charlie Sheen i huvudrollerna. Eftersom jag aldrig ljuger så har jag gjort just detta. Sett filmen alltså. I förrgår. Så jag fick en enorm lust att se hur det egentligen ser ut på Wall Street så jag snubblade in i en av vagnarna på socialistiskt röda linjen, Train 3, och kände mig kapitalistiskt viktig. Kostymen var på då jag halvspontant gjorde turen efter jobbet och eftersom jag jobbar Dolly Parton-tider, så var klockan strax efter fem.

Väl nere på södra Manhattan klampade jag runt och stirrade oavbrutet rakt upp, inte för att minska risken att bli sketen på av en mås, utan för att byggnaderna på Wall Street verkar ha en annan vinkel än de flesta hus i Köping. Eller så har det bara med själva höjden att göra. Kanske kan bägge sakerna tryckas in i det svaret. Jag vandrade från tunnelbanestationen österut på Wall Street tills jag kom till Pier 11, där IKEA-båten avgår mot västra Brooklyn och som ni redan gissat, även till IKEA. Jag smålog åt IKEA-logon sådär som man ler åt en rolig hund, vred på huvudet söderut och skådade under loppet av två minuter hur tre stycken helikopetrar kom inflygandes och landade på en pir cirka 100 meter från där jag stod faststolpad utan att blinka. Mina tankar svävade runt och jag undrade om kanske någon av de tre helikoptrarna tillhörde Donald Trump, eller kanske Henrik Lundqvist. Jag föreställde mig Lundqvist knubba ut ur en helikopter iklädd full målvaktsutrustning. Det hade vart helt oväntat och otroligt irriterande, då jag blinkade till och kom ihåg att jag hade glömt att ta med mig kameran. Fan. Fast Henke kom ju inte ändå.

På min väg västerut på Wall Street igen hade jag börjat få ont i nacken så jag kurerade mig genom att istället vinkla ner blicken och fick syn på alla gatuskyltar med gatornas namn på. Wall Street (såklart), Pearl Street, William Street, Broadway etc. Självklart bankar gator som Wall Street och Broadway på största kyrkklockan i huvudet men min respekt för gatornas namngivare sjönk allt mer och mer ju fler gator jag passerade. Jag undrar hur gatan Wall Street egentligen fick sitt namn? Var det en man eller kvinna som kanske hade fått i uppdrag att döpa gatan där den hetsiga byteshandeln tod vid om dagarna, funderade på saken under sin arbetsdag men kunde inte kläcka ur sig ett dyft. Ledsen och trött gick han/hon hem för dagen från gatunamnsfabriken, kanske snubblade på ett litet barn som lekte i rännstenen och möjligen blev denne även sketen på hatten då han eller hon försökte kurera höga-byggnader-med-ovanlig-lutning-nacksmärtan genom att glo rakt fram och lämna öppet mål för en smålistig mås som precis kommit ur blöjstadiet. Apatin tog vid då mannen (eller kvinnan) kom hem till sitt dunkla skyffe, sparkade av sig sina flertalet gånger skomakslagade loafers upp på hatthyllan (bara för att han/hon kunde) och kastade hatten i tvättmaskinen (läs: baljan halvfylld med förra veckans badvatten som hade börjat lukta torr asfalt blandat med svartmögel). Gatunamnsuppfinnaren knaprade i sig en halv brödkant som hade legat på spiskransen hela dagen och bara väntat på att få slukas, samtidigt som kvinnan (eller mannen!) satte sig ner på en stol med bara tre ben och apatiskt stirrade in i... JUST DET!... och således fick en idé.

Man vet aldrig, som grisen sa...

Dagens låt: Edward Shape and the Magnetic Zeros - Home

Dagens film: Gissa.

Dagens citat: "Lagom är aldrig för mycket, det är när det rinner över som du glömt säga stopp"

Dagens hemsida: www.ted.com

Bra o Ha

Ett besök på elektronikkedjan B&H avklarades idag. Gissa hur det gick då?

Jotack, det gick bra även fast de har ett extremt annorlunda sätt att göra saker på. Okej, jag behövde en adapter. Ja då går jag runt och tittar i taket för att se om det står något om electronic equipment eller adapter eller power eller NÅT som kan ha med det att göra. Nåt bara. Nej nej det gör det inte men efter ett antal minuters och sekunders vandrande hittade jag något som liknade en global adapter. Ja där hade vi dem, i datorsektionen hade de valt att gömma sig, på sniket manér. Ja men då tar jag en sådan tänkte jag för det är väl ingen idé att stå här och välja mellan en adapter eller inget alls, så jag tog den lille rackaren och begav mig mot kassan.

Innan hittningen av rackaren hade jag lagt märke till att allt var relativt kaotiskt och att jag knappt förstod skyltarna för de pekade på samma sak åt olika håll, fast tvärtom och inte rätt. Som tur var, innan jag kastade mig själv i klaveret med kostymen på, passade jag på att fråga en liten dam som satt på en barstolsliknande stol, hur jag egentligen kom till kassan? Damen svarade så fint att jag måste gå tillbaka till datorsektionen och få ett kvitto på min lilla rackare och att detta var första steget mot att bärga hem min vinst.

Tillsagt och gjort knatade jag tillbaka till datorsektionen och ställde mig svenskt i ledet. Efter ett tag ropade en liten kille med sån där rolig liten basker (som man har i Israel) på mig att nu kunde jag banne mig röra på fötterna för att få bollar i rullning. Väl framme frågade han:

Vad har du för telefonnummer?

Lite ställd och förundrande stammade jag fram mitt telefonnummer (som jag sneglat på för 3 veckor sedan och lyckats minnas). Om det hade varit en amerikansk film hade jag börjat: 555... Men nu filmade ju ingen.

– Jaha, sa den Israeliska baskermannen, vad har du för postnummer då?

- Eh, ja du, sa jag samtidigt som jag funderade på om jag skulle säga zero zero eller double-o.

Det fick bli zero zero (mellan 1 och 39 förstås=10039) eftersom jag fick för mig att det bara var i England man säger double-o.

Sen frågade han vad jag hade för färg på kalsongerna. Nä, det gjorde han inte men den Israeliska baskerkillen stoppade sedan snabbt min adapter i en stor grön korg (det var ungefär som att lägga en jordnöt i en tvättkorg) och kastade den till synes ner genom golvet på något slags löpband.

 Nämen? viskade jag och höjde på ögonbrynen.

-Du kommer få din adapter där nere sen, sa den Israeliska baskerkillen och snörpte på snoken.

Till slut fick jag även ett halvmeter långt kvitto, blev tillsagd att gå ner till kassan för att betala kvittot (eller egentligen varan i slutändan) och steppade därför med raska steg nedåt för att försöka hitta kassan i det aldrig falnande kaoset.

Kassan mer eller mindre kastade sig på mig i efter trappfärden, då en säkerhetsvakt (det är säkert) ropade på mig och frågade om jag letade efter kassan i just det ögonblick jag var mindre än fyra steg från självaste början på kassa-området. Jag svarade självklart jakande på frågan i fråga och säkerhetsvakten pekade otroligt nog i samma riktning som jag var på väg att gå i, innan han stannade mig, och sa att kassan faktiskt var där borta.

- Åh, tack, sa jag och fortsatte dit fötterna hade tänkt att gå. Det var ju bra.

Kassans början hade såna där trevliga ’köband’ (liknande som finns på flygplatser innan check-in-diskarna, då man måste springa fram och tillbaka 14 gånger innan man kommer fram istället för att bara gå runt alltihopa) och jag fick därför chansen att leka lite labyrintbadminton. Fram med kortet, nära att stoppa in det i plastklumpen framför mig för att världsvant dra det eller trycka in mitt chip någonstans så att de gärna kunde ta mina pengar, innan kassörskan slet det ifrån mina flottiga fingrar och brottade ner det på andra sidan disken. Mitt kvitto byttes ut mot, just det, ett annat kvitto som var lite kortare än det första men samtidigt lite hårdare.

- Hämta dina grejer i pick-up-stationen, sa kassörskan och log sådär lömsk som bara kassörskor kan.

Jag andades in och sick-sackade mig genom ännu en badmintonlabyrint för att vänta på min tur vid vad som verkade vara pick-up-stationen. Jag hörde (trodde jag) någon skrika bakom ett hörn att nästa pick-up skulle träda fram och erkänna, men jag var inte helt säker eftersom jag inte hade ögonkontakt med någon och i min värld är ögonkontakt ett svar på att man har valts ut att erkänna sitt köp. Som väntat kikade en lång kille (utan Israelisk basker) fram bakom hörnet och viftade med hela kroppen att jag skulle röra på klumpfötterna, samtidigt som han gormade samma sak igen.

Sträckte fram kvittot. Kvittot scannades. Killen sprang iväg. Kom tillbaka med påse. Fick tillbaka kvittot med tillhörande påse samt en tillsägelse att jag skulle ha en trevlig kväll. Tackade, tog påse med tillhörande kvitto, vände på klacken, framåt marsch.

Klar med mitt uppdrag andades jag ut och kände mig lycklig att jag hade överlevt min första shoppingupplevelse på B&H Superstore i New York. En adapter rikare!

Tack BH-butiken.

Playoffs

Som en nykläckt svensk-amerikan är det klart att man tar till sig de viktiga elementen i vardagen, såsom att hålla stenkoll på NHL-slutspelet! Har man inte ett öga på hockeyn kan ju folk tro att man växte upp med hästpolo, varpa, lingonplockning eller någon annan galen sport.

Jag önskar att jag hade en hockeyklubba att slå i bordet och viftande snudda lamporna med, när favvolaget dundrar på ett slagskott som får målvakten att tappa hjälmen samtidigt som tuggtobaken sprutar ur munnen på honom. Eller åtminstonde en hockeypuck eller kanske hockeypulver av någon smak. Jag vill känna lukten av tejp och svettiga armbågsskydd. Men nej, det luktar doftljus som Charles (min flatmate) har köpt på Target. Vilken stämning.

Jag har köpt Doritos som jag hade tänkt att jag ska knapra på medans kommentatorerna gurglar hockeytermer i ultrarapid och skridskor flyger runt på tv-skärmen. Men nej, jag var för inne i spelet och fann mig själv med en burk cashewnötter (lättsaltade med havssalt!) i näven. Jag som inte ens kommer ihåg att jag hade köpt dem. Men det var en fin burk i stål, med en glad nöt på.

HOCKEY HOCKEY HOCKEY!

Smackibonk ekar det i hallen när Red Wings slaskar på. Dock vann hajarna. Koreansk TV förresten

1st preview of the NYC

Scratch

...är rätta ordet för detta inlägg. Jag börjar om från scratch, byter ut den repiga skivan och slänger på en fräsch 70-varvare och välkomnar Er med nya vantar.
Nu är det dags för lite seriös blogging, inga koreaner i sikte längre då jag sadlat om från Seoul i extrema öst till New York i en extrem väst. Nya intryck, nya kläder, nya människor, nytt på nytt så det stänker om det och en förväntan att packa ryggsäcken med nya erfarenheter. NYTT kanske jag skulle ha som rubrik istället? Äh, nu är det gjort (läs skrivet för det tänkte jag skriva) och jag brukar inte ändra för mycket på ord för det kan få en helt annan mening, beroende på vad man menar. Jag kan även lägga till att jag har en fallenhet (eller en Wallenbergare som vissa skulle säga) för ironi, så har Ni någon kommentar på detta så föreslår jag att ni kommenterar det. Typ.
Återigen, välkomna.

Dagens citat: "Vad alla egentligen letar efter i livet, är den här bloggen "
Dagens ord: 'knirka' och 'knarka', de båda liksom idisslar i gommen
Dagens låt: Sleepyhead - Passion Pit
Dagens länk: www.visitsweden.com