Knickerbocker

Jag öppnade ett nytt inlägg och bara väntade på att fingrarna skulle börja skriva. Det gick ett tag och fingrarna verkade ha somnat ifrån sin uppgift medan ögonen fladdrade runt för att försöka hitta något i luften som åtminstonde kunde ge en hint av vad inlägget skulle handla om. Nä. Nepp. Närå. Nej. Nopp. Nada.
Det hände med andra ord inget mer än att ögonen och fingrarna så smått började att hata varandra, eftersom det tydligen inte fanns något att skriva om enligt ögonen och fingrarna inte ville skriva utan att ha något vettigt att säga. Hjärnan försökte kommunicera idéer om vad inlägget kunde handla om men ögonen ratade dessa instinktivt, med följd att fingrarna började banka på närmaste yta i frustration. Det verkade som att alla, utan egentligen veta om det, hade tankarna riktade mot en specifik punkt i kroppen. En punkt som med visslande anonymitet hade fallit mellan stolarna.

Magen.

Alla visste egentligen om det utan att yppa det för sina kollegor, men sist av alla fattade hjärnan det. Magen var ledsen, magen var ensam, magen var tom. Magen behövde en tillfällig kompis som exempelvis en bratwurst, en mozzarellaklump eller en skål ungersk Gulaschsoppa. Magen var egentligen inte med i projektet alls men var spelaren på bänken som förstörde spelet. Det går helt enkelt inte att skriva ett blogginlägg utan att magen får sig lite mat innan, det finns liksom ingen energi för magen att skicka upp till hjärnan som hjälper ögonen att förstå vad de ser och det finns liksom ingen energi för fingrarna att skriva om inte ögonen skickar uppgifter om hur de ska röra sig för att forma de där orden och meningarna som till slut bildar en berättelse. Allt som behövs för att ett blogginlägg ska födas är en liten stekt bratwurst. Just därför ska jag nu gå och använda mina sista energidroppar efter en dag på jobbet för att skrapa ihop några trötta korvbitar som förhoppningsvis kan hjälpa mig att fortsätta upprätthålla denna blogg och dess berättelse. En berättelse i digital form skickad från det kommersiellt feta landet i väst till det fräscha, jämställda landet lagom i norr. Om inte detta genomförs kan det gå som det gick idag, det bildas ett blogginlägg om hur man inte skriver ett blogginlägg. Bakofram liksom. Knäppt. Allt blir fel när jag är hungrig. Se, till och med titeln blev fel, det skulle stått Snickers då jag såg en reklamfilm för inte så länge sedan där de menade att Snickers mättade hunger. Men icke.

Stay mätta mina damer och herrar. Annars händer nada.

Tjockismango

Här har ni några frågor som jag vill att ni reflekterar över, analyserar och bara allmänt försöker vrida och vända på:

1. Varför luktar det likadant i alla kiosker? Vart kommer kiosklukten ifrån?
2. Hur kommer det sig att man kan höra tunnelbanetågen när man sitter på toa, 18 våningar upp i en byggnad?
3. Hur kommer det sig att någon valde att torka en kaffeböna, rosta den, mala den och blanda den med hett vatten?
4. Vilket var egentligen världens första lim?
5. Hur kom man på idén att börja gräva efter olja?
6. Varför har kärlek så många namn, medans ordet "latte" är globalt?

Världen är kaotisk.

PS. Ibland är det första man kommer att tänka på det bästa namnet för en bloggtitel. Eller sämsta. Men vem lägger tid på att analysera det?

Heppåer

Evil vs. Good

Dimma. Tjock som bröd, flytande som damm, möglig i smaken, doft av andnöd. Dock klar, otäckande, icke suddig förutom på avstånd, längs med synens linje. Värme, varm som rök från en brasa men utan sting och hugg likt solens strålar, penetrerande genom skinn och textil. Ett täcke av odallrande gelé, krypandes med sluga ögon och utan barmhärtighet. Det enda som dödar detta äckliga kräldjur, obrydd av skrik, suckar och fladdrande magasin är det spikiga, kalla spjutet skjutet ur stjärnbanerets linjer, som med slumpvis precision molekylernas snurrande och skapar lugn. Lugn och harmonisk dödar den med samma precision som för de sluga ögonen även stressen i dess bakvatten.

Sommaren har kommit till New York och med den även värmen. Värmen som höjer försäljningssiffrorna för tidningar bara för att de fungerar som svalkningsmetod. Värmen som kryper upp längs svanken och drar, lurar och lockar ut svettpärlorna ur huden och smetar med ett flin ut dem på skjortor och t-shirts. Varmt, New York är varmt. Tunnelbanestationerna är varmare. Varmare är varma. Ingen pratar. Alla har fullt upp med att svettas. Ingen ler. Då svettdropparna faller till marken tar de mungiporna med sig. Ett bultande, sviktande New York med andnöd. Endast med A/C:n som vapen tvingas det varma monstret bort från lägenheter och kontor. I tunnelbanestationerna kan monstret leka fritt då vapen ej finns att gripa i denna miljö. New York-borna attackerar tunnelbanevagnarna, innehållande svalkande vapen, som utsvultna grisar attackerar dagens matranson. Grisar som har ögonen riktade framåt och inte har sinne nog att tänka på vad de lämnar efter sig. En väg, ett mål. Att undkomma monstret i deras hälar och likt en rewind-funktion spola tillbaka svettdropparnas fall, in i huden igen. Från stress till harmoni. Från värme till svalka. En Japan-fläkts-försäljare hade sålt som smör i solsken just nu.

Välkommen sommaren, och värmen med den. Välkommen. Let's ta tuben.

Las Palmas

Igår, likaså förra fredagen samt vid andra tilfällen har jag varit på det unika och kalasiga Rooftop Films, där independentfilmer från olika delar av världen visas i kortformat på rooftops runt om i Manhattan och Brooklyn. Igår råkade det var så att flera Svenska kortfilmer stod på schemat tillsammans med filmer från New York. Totalt 4 filmer av 7 på programmet var Svenska och självklart satt jag och myste på en pinnstol i mörket och smålog åt att lyssna på Svenska röster i en amerikansk stad. Med kortfilmer menas i detta fall filmer på mellan 5-25 minuter och hela Svensk-kalaset avslutades med hela versionen av Las Palmas, som har marknadsförts i kortversion på dryga 1 minut via YouTube och jag tillsammans med många andra har klöst våra ögon över att inte hela versionen finns att tillgå.

Sagt och klöst, ÄNTLIGEN har jag fått se den "fulla" (hoho) versionen av Las Palmas och då Rooftop Films alltid har en Q&A efter filmvisningen passade jag på att skaka tass stänka några frågor på producenten Johannes Nyholm efter visningen. För er som inte visste det så är det Nyholm's dotter som porträtteras i filmen Las Palmas och det gör ju filmen extremt mycket intressantare, enligt moi. Då frågan "what is the thought behind the movie?" (typ) ställdes av Rooftop Films grundare svarade Nyholm: "It is more or less a documentary about my daughter, a typical day in her life does not differ very much from the movie itself" (ungefär). Jag hintade en gnutta ironi i svaret och mös ännnu mer tillsammans med ett garv på min pinnstol på det nu lite mer upplysta taket på södra Manhattan. Awesome. Avslutande ord: TACK Johannes Nyholm för att mitt sinne är tillfredsställt av att äntligen få se hela Las Palmas.

Americeum of Naturistory

Det blir ju så nedrans långt att skriva ut alla saker jämt och jämt och jämt, så ibland kan man vara lite miljövänlig och hitta på nya ord, som titeln på detta inlägg. Det är en ny version av American Museum of Natural History, som ni nog förstod redan, där jag faktiskt hade möjligheten att tillbringa 1 h och 30 intensiva minuter med familjen Persson under deras New York-besök för några veckor sedan. Perssonarna kommenterade glatt allting från roliga smådjur med stora ögon, till livsfarliga och bitglada (en gång i tiden) ormar, till saker som brist på de största dinosaurierna världen skådat, då en tilläggsbiljett var nödvändig för att äntra exhibitionen (biljetter som även till råga på allt var slutsålda, ett faktum som fick en av familjen Perssons medlemmars vänlighet och entusiasm att ta slut och istället ersättas med svärord). Är man i New York vill man ju se jättestora dinosaurier, punkt slut. Helst gratis jättestora dinosaurier också för den delen, punkt slut. Punkt slut för jättestora, gratis dinosaurier bara.

Skvirrel

En vanlig fredag.
Trodde jag. Avslutar jobbet med att stänga av datorn och glömma bort allt jag gjort under hela veckan. På med kavajen och ta den ultrasnabba (skämtar INTE, den är snuskigt snabb) hissen 18 våningar ner. Går lite för nära efter en Japan (för det jobbar jättemånga Japaner i vår byggnad, tillsammans med 4 Nordiska turistråd där VisitSweden klämmer sig in med sina vikinghjälmar, dalahästar och träskor) i utgångsspärrarna och avlöser det där roliga larmet som låter som om man har svarat fel på en 10,000-kronorsfråga. Gör segertecknet och puttar lite extra hårt i snurrdörren så att Japanen snubblar lite på sina egna hälar. Execute me.
Tar S-tåget från Grand Central Station några hundra meter till Times Square 42nd street (det duggregnar ju) och därifrån 3-tåget express norrut till ändstoppet 148:e gatan i Harlem. Stiger ur tåget och knatar mot min lägenhet som endast tar 1 minut att gå till från stationen, inräknat 30 sekunders väntetid vid övergångsstället där glassbilen alltid står och spelar sin trudelutt. Svingar fram nycklarna, låser elegant upp entredörren med en hand och småhastar upp till 4:e våningen på isglass-stela träningsvärkande ben, då jag körde hockeytidens gamla träningsknep Kråkhoppet dagen före. Öppnar dörren till lägenheten och förväntar mig lugn och ro och ett välfyllt kylskåp. Vad hittar jag?
JORD över hela halva golvet och plantan som min flatmate Charles kallar Caitlin ligger MEDVETSLÖS utsträckt på vardagsrumsgolvet med brutna kvistar och glömda löv. Vad i hela HELSINKI?!
Står och stirrar på eländet i 2,5 minuter utan att komma ihåg om jag brottades med Caitlin innan jag gick till jobbet eller inte? Är jag kanske schizofren? Lever jag två liv? Är fönstret öppet?
Ja fönstret är ju öppet kommer jag blixtnedslagshastigt på och harvar för mig själv ur viskningen: Jaha, den har ju blåst ner fattar jag väl..
Men nej, det har inte blåst idag och fläkten som vi har i fönstret står ju kvar. Hm. Fågel? Mus? Katt? Nej, en EKORRE måste det ju vara! Så enligt mina vilda gissningar och modiga beräkningar så har en av de små ekorr-rackarna på något sätt spindelmannat sig in genom öppningen i fönstret, full som ett ägg misstagit Caitlin för sin boningsplats, vält hela eländet och i panik korrat iväg ut genom förstret igen med en bunt kvistar under armen. Bara att städa och plåstra om Caitlin. Jag belönade mig själv sedan genom att äntligen köpa tops på affären. Inget går upp mot fria hörselgångar! 300 frihetskämpar för $2,29. Tack PathMark!

400g Bärsärkargång

Dagens djur: Harlems alldeles egna lägenhetsmarodör.
Dagens tunnelbanetåg: Tydligen 7-tåget då det enligt amNewYork ska vara minst smutsigast.
Dagens citat: "I could never survive without bicycles and eggs"
Dagens frukt: Honey Tangerine
Dagens "Anna": "Det står på Echinaforceflaskan att man ska ta 40 vanliga droppar, men jag brukar ta sex snabba"

Touching First Bronx

TSUNAMI

Marken skakar, blicken blir suddig, outhärlig smärta i öronen.
Någonting har gått fel, någonting rör på sig. Det är oklart vilket håll det kommer ifrån men det går instinktivt att registrera att någonting har gått extremt fel. Jag vrider huvudet i panik, fram och tillbaka, för att få en uppfattning om vad som egentligen händer och hur jag bäst kan rädda mig själv, och kanske även andra. Finns det något skyddsrum? Finns första hjälpen-kuddar? Finns det någon genväg till ett nödnummer genom att bara trycka på en knapp? Hur kommer de framtida 7 sekunderna att se ut? Jag reser mig upp, en svettpärla har redan börjat forma sig vid ena tinningen och jag känner när den lämnar min hud och med en mikroskopisk smäll träffar tangentbordet till datorn. Jag hör ljudet av en våg, nej en fors, nej en flod, nej en bassäng eller nåt?!?!
Jag får syn på.....

...min kollega Anna som just spillt ut ett halvfullt glas vatten på skrivbordet. Det rinner ner lite på golvet. Oj.
Jaha, ja men det gäller att vara på sin vakt, ändå. Faktiskt. Nu hämtar ju Anna papper så det ordnar sig nog.

Dagens ros: Anna Karlsson, tack för att du ofrivilligt städar skrivbordet ibland.
Dagens ris: Basmati
Dagens arbetsuppgift: Hyra ett piano till en operasångare (eller till ackompanjatören egentligen)
Dagens byggnad: Dunbar Apartments, Harlem

Boeing

Idag placerades en milstolpe. Idag gick tittarsiffran över Boeingsiffran, eller namnet på en av Kent's låtar om man nu vill så. Sidvisningar är kul men det är kommentarerna som räknas! Just nu ligger siffran på blyga 12 skott. Kommentarerna har inte ens hoppat in i tonåren än. Frågan är just hur vad som skall göras åt kommentarsträsket? Ta bort kommentarmöjligheten och skriva extrem osanning om alla som läser bloggen? När jag pratat med mig själv om det tyckte jag att det verkade som en spännande approach. Provocerande men spännande.

Boeing's värsting.

Jag var på PathMark och handlade diverse bäbismorötter och mjölkdunkar idag, tillsammans med mina USA-shorts och min Detroit Tigers-hoodie. En maskerad svensk som lufsar runt i kakkorridorerna och juicekylarna, helt enkelt. Väl framme vid löpbandet (för maten) så säger en rastatant (tant med långa, långa rastaflätor) att mina bäbismorötter går ut idag! Går UT idag? svarade jag med en fråga och flackade med blicken mot tuggummihyllan. Javisst, sa rastatanten, går ut. Jag tittade på bäbismorötternas utgångsdatum och visst fabian gick de ut idag. Äh, då får jag äta alla till middag svarade jag självsäkert och rastatanten flabbar mig rakt i ansiktet. Tack ska du ha, sa jag till rastatanten och köpte mina bäbismorötter ändå. Ett kort utklipp ur ännu en äventyrlig runda på PathMark i Harlem. Yo!

US

A hint in the air. A piece forming. A grain of sand in the emptiness.

Flourishing, moving, taking and giving. Growing, swelling, creating awareness.

It is what everything is about, it is everything and yet nothing.

Swept away like a thought, brought up over time.

Without large eyes it is not seen, although existing. Influencing everything and yet nothing.

Perception gives it sense, fame, matter, meaning. Everything but still nothing.

Whatever matters for the interpreter up close, means nothing from far.

Although nothing it is what it is and for us, it is the world. It is us. We are it. WE are IT.

L I F E