TSUNAMI

Marken skakar, blicken blir suddig, outhärlig smärta i öronen.
Någonting har gått fel, någonting rör på sig. Det är oklart vilket håll det kommer ifrån men det går instinktivt att registrera att någonting har gått extremt fel. Jag vrider huvudet i panik, fram och tillbaka, för att få en uppfattning om vad som egentligen händer och hur jag bäst kan rädda mig själv, och kanske även andra. Finns det något skyddsrum? Finns första hjälpen-kuddar? Finns det någon genväg till ett nödnummer genom att bara trycka på en knapp? Hur kommer de framtida 7 sekunderna att se ut? Jag reser mig upp, en svettpärla har redan börjat forma sig vid ena tinningen och jag känner när den lämnar min hud och med en mikroskopisk smäll träffar tangentbordet till datorn. Jag hör ljudet av en våg, nej en fors, nej en flod, nej en bassäng eller nåt?!?!
Jag får syn på.....

...min kollega Anna som just spillt ut ett halvfullt glas vatten på skrivbordet. Det rinner ner lite på golvet. Oj.
Jaha, ja men det gäller att vara på sin vakt, ändå. Faktiskt. Nu hämtar ju Anna papper så det ordnar sig nog.

Dagens ros: Anna Karlsson, tack för att du ofrivilligt städar skrivbordet ibland.
Dagens ris: Basmati
Dagens arbetsuppgift: Hyra ett piano till en operasångare (eller till ackompanjatören egentligen)
Dagens byggnad: Dunbar Apartments, Harlem